Jo, i torsdags kväll åkte jag och Frida till Drevsjö för att möta och heja på 12-spannen i långdistanstävlingen Femundlöpet. Förra året hade tävlingen VM-status och jag var där och tittade på starten i Röros. Underbar upplevelse och jag blev förändrad för
livet (i år igen). Låter kanske kontigt men jag ska försöka förklara eftervart. Vi möttes av eldar med halmbalar runt. Där fanns kokkaffe, våfflor och kolbotten. många var klädda i fårskinnskläder och hade nästan hela lamm på huvudet som värmde i den -30 gradiga
kylan. Vi hade tagit på oss massa kläder och åt lite matsäck i samlingshuset Fjällvang. När ekipagen kom så hade de kört 15 mil sedan kl 16.00. Snabbt jobbat alltså!
Jag njöt i fulla drag av stämmningen och att se hundarna som var överlyckliga att vara ute och jobba. Vissa hade svårt att acceptera ett stopp för att köraren skulle plocka åt sig en halmbal och protesterade med skall och hopp. Inte trötta än på långa vägar.
Fantastiskt vad dessa djur orkar och klarar. För att inte tala om hundkörarna. Vilket jobb att genomföra detta äventyr. Krävande är för litet ord.
Det som sköljer över mig när jag får uppleva detta är att jag blir påmind om hur fantastisk naturen är och de djur som lever där. För 10-15 år sedan var jag ute på fjället mycket, 3 veckorsturer med skidor och tält vintertid och många vandringar på sommarfjället.
När jag fick barn har jag tyvärr kommit ifrån det där. Barn är ju inget hinder för att vara ute men hjulet rullar så fort ibland. Det är bra att stanna upp och reflektera vad som ger energi och prioritera. Jag saknar detta så mycket och har egentligen inget
som hindrar mig för att spendera mer tid ute på fjället. All utrustning finns ju hemma och fjället är bara utanför dörren.
Att ha ett eget spann är också en dröm men jag vet att rätt tid är inte nu, utan den tiden kommer till slut. Då är långdistans det som intresserar mig eftersom naturupplevelsen tillsammans med sina hundar är halva grejen, eller nästan hela. Det kanske finns
möjlighet framöver att jag lär mig köra spann och hjälpa till som funktionär eller handler på tävlingar.
Så nu har jag lovat mig själv att utnyttja det som finns runt mig bättre och ta tillfällen att ladda - ute- på - fjället. Med och utan hund. Med och utan familjen.
Eftersom det har varit tokkallt och både ungar och jag är sjuka så har hundarna gått in i stand by-mode. Är så nöjd med min Bibbi att hon bara gillar läget och kopplar ner, tillsammans med oss. Själklart är hon helt galen när vi väl går ut men inne är det
lugnt och sköt. Beyla däremot visar lite kryp i kroppen när det inte händer så mycket. Hon far omkring som en torped på möblerna och vill leka. Men hon är även ungarnas bästa medicin för att må bättre när man är sjuk. De nästan slåss om att få ha henne brevid
sig. Men snart har vi ju en till!
Förra veckan skedde många tråkiga saker. Fyra riesens blev änglar. Olycka och sjukdomar. Tänker mycket på deras familjer som upplever tomhet och saknad.